Anfådd

Jag stannar upp. Sätter mig ner och är alldeles anfådd. Känns som jag sprungit flera mil. Åt vilket håll pekar mitt liv? Du har vart borta en månad. Det är halvtid. Kanske därför jag stannar upp.. Ser mig omkring fast allt är bara svart. Jag försöker känna något med mina händer men jag trevar i mörkret.. Jag måste kanske resa mig upp och springa vidare en månad till.. Jag hoppas nästa gång jag sätter mig ner för att andas ut att du är där. Att mörkret är borta och jag slipper fammla i tomma intet. Jag vill kunna gå fram till dig direkt utan att leta..

Saknar dig..
Älskar dig..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0